Den 2 oktober träffades SWEA bokcirkel för att diskutera boken “En droppe midnatt” av Jason “Timbuktu” Diakité.

Vi var alla överens om att det var en intressant och angelägen bok. Jasons berättelse sträcker sig över många områden och drar i många trådar vilket gör den både intressant men lite rörig att följa.

Den röda tråden i boken är Jasons förhållande till sin pappa. De har ett innerligt och nära förhållande som kantas av olösta konflikter och en ständig känsla av skuld och dåligt samvete hos Jason.

I boken får vi följa hans vindlande väg i tid och rum för att försöka förstå vad som orsakat dessa känslor. Ena stunden är vi hos Jason och hans pappa i Lund, sen får vi följa med på en resa till South Carolina för att följa Jasons anfäder i spåren.
Nästa stund är vi i Harlem, New York och vandrar bland pappans minnen av sin familj och uppväxt.
Det är en intressant och gripande berättelse som ger oss läsare perspektiv och kunskaper kring de svartas situation i USA och deras arv från slaveriet.

Det är också en djupt gripande berättelse som lyfter hur slaveriets förtryck fortfarande idag påverkar slaveriets ättlingar genom att i generationer ha rotat sig i samhällsstrukturer, vilket visar sig som fattigdom, dålig hälsa och hopplöshet bland många svarta och skapat de djupa klyftor som finns mellan svarta och vita i USA.
Jasons farföräldrar försökte att ta sig ur denna hopplöshet och destruktivitet, men på bekostnad av en ensamhet och känsla av utanförskap hos sina barn.

Det är denna känsla som Jason bearbetar genom att backa bandet och försöka på djupet lära känna och förstå sin pappas historia.
Han lyfter många gånger hur han själv har skapat sin egen hemvist mellan raser, mellan färger i det han kallar för “mellanförskapet”.

Under resans gång lyfter boken även de svartas historia och deras musikala arv i form av framförallt Blues, jazz och hiphop och det blandas med Jasons egna musikala utveckling från trevande till känd hiphopartist.

Han avslutar sin resa med att konstatera att ”kedjan av skuld och dysfunktionalitet som sträckt sig genom familjen över generationer och sekel måste brytas. Jag vill inte skicka detta vidare till mina framtida barn”.

Text och bild: Anna-Karin Wikman