Falsksång

Maj månads film i SWEA’s filmklubb var Florence Foster Jenkins med fantastiska Meryl Streep i huvudrollen.
Filmen grundar sig på den sanna historien om världens sämsta operasångerska någonsin, Florence Foster Jenkins. Hon sjöng så att trumhinnorna sprack och det är lätt att avfärda henne som en liten udda knäppgök. Tittar man lite djupare in i personen hittar man emellertid en stor passion för sångkonsten och en stark vilja att förverkliga sina drömmar, hur svåruppnåeliga de än kan tänkas vara.

Florence Foster Jenkins var rik som ett troll, men nöjde sig inte med det. Trots sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga drömde hon om att bli en stor operasångerska. Med hjälp av sina pengar genomförde hon konserter och grammofoninspelningar vilket ledde till att hon blev musikhistoriens stora oefterhärmliga skräckexempel, själv var hon dock övertygad om sin storhet som sångkonstens näktergal och gav ett antal konserter, som bevisligen roade publiken men av fel orsak.

Filmen bjuder på många roande och underhållande inslag. Jag imponerades speciellt av Meryl Streeps falsksång. Det kan inte vara lätt att sjunga varje ton fel när man normalt är en mycket bra sångerska som Meryl Streep ju är.

Hugh Grant, som spelade Florences omtänksamma manager och äkta man, gjorde också en mycket bra prestation, den bästa på många år faktiskt. Filmens svenska inslag bestod av Rebecca Ferguson som spelade Hugh Grants älskarinna.

Efter filmen åt vi middag på en fantastisk italiensk restaurang i närheten som hette Gastrovino & Bar 8. De specialiserar sig på italienska ”tapas” och tillverkar många av ingredienserna själva, t.ex. så har de sin egen osttillverkning i Battersea. Det ni.

Nu ser jag fram emot att få reda på vad juni månads film kommer att bli.

Text: Åsa Bäck